« Vilket är ditt vackraste ord?
Helgläsning! »
Text av Ellinor

april 17, 2009 av Pernilla

Minns du när vi träffades? Nej, förmodligen inte. Men det gör jag, minnet sitter som ett pulserande blåmärke i min hjärna. Det var en sommarnatt, det var dans till molotov jive låtar och det var halv fyra dopp i ett ljummet hav.

Du hade en svart hatt som satt lite på sniskan, och när någon frågade varför sa du att det var så det skulle vara. Dina ögon var mörkgröna och dina näsa var bara lite för smal.

Vi satt runt två engångsgrillar, som fick agera brasa åt oss.

Egentligen kände vi knappt varandra, vi råkade bara hamna där, ett gäng med rastlösa, livfulla ungdomar framför två brinnande folieförpackningar.

Någon hade med sig åtta flaskor rödvin, någon hade med sig lite vodka och cola i en smutsig fickplunta. Den där fickpluntan vandrade runt elden, flera varv, tills dess rättmättige ägare till sin förargelse upptäckte att den var tom. Då öppnades det vinflaskor åt alla håll och kanter istället.

På morgonen efter skulle säkert några livsnjutare till pensionärer hitta två engångsgrillar och en jävla massa billiga rödvinsflaskor i en hög på stranden.
Emellan rödvinsklunkarna kollade jag på dig mest hela tiden. Jag tyckte du var så fin.

Runt ettsnåret tog du fram en gitarr och började spela diverse låtar som publiken skrikandes önskade.

Du började sjunga, men snart överröstades din förvånansvärt vackra röst utav hes fyllesång.

Jag däremot bara fortsatte att titta på dig, utan att sjunga med det minsta.
Efter ett tag ändrades mitt synfält en aning och du blev bara lite suddig i kanterna.

Det gick så långt att jag plötsligt inte ens blev förvånad över att du slog dig ner jämte mig och räckte mig en vinflaska. Jag undrade inte ens hur du hade fått tag på den, de andra åtta flaskorna var uppdruckna sen längesen.

Du frågade varför jag inte önskade någon låt och hade jag inte någon musiksmak eller?

Jag la huvudet på sned och svarade att jag har tamefan den bästa musiksmaken i världen.

Då skrattade du och rättade till din hatt som nästan, nästan hade hamnat mitt på huvudet.

Dina lackskor grävde djupt ner i sanden och jag undrade lite sluddrigt ifall du inte var rädd att de skulle förstöras. Du svarade inte utan bara kollade på mig.
Berätta vad du har för musiksmak då, sa du istället och jag hasplade ur mig the Smiths, Mando Diao, Oasis, the Stone Roses och lite sånt…

Då reste du dig genast upp och sträckte upp händerna i luften.

Den korta, uppknäppta, marinblåa kavajen du hade på dig åkte upp och visade lite utav din brunbrända, platta mage.

Räck mig gitarren Robin, nu ska jag jävla sjunga; ropade du ut i luften och lyckades faktiskt få de flestas uppmärksamhet.

Han Som Hette Robin gav dig en gitarr och du slog dig ner på marken igen och tog några ackord, sen kollade du mig i ögonen och sa; denna låt är tillägnad… henne.

Jag kände igen låten redan på de första tonerna. There’s a light that never goes out med the Smiths.

Du sjöng och spelade och det var så jävla jävla fint. Du lyckades få mig att glömma rödvinet som strömmade i min kropp och jag kunde bara koncentera mig på dina fingrar som rörde sig smidigt över gitarrhalsen, din bruna lugg som du ideligen svängde bort från ögonen, dina läppar när du sjöng; to die by your side is such a heavenly way to die.

Jävligt bra mannen! Du är fan bäst! Så jävla fint! utbrast folket omkring dig med skrovliga, gälla röster när du hade spelat klart. Jag satt mest och dog.

Du sa; vad tycks? Passade det där din musiksmak?

Jag nickade lite ostadigt och sen var plötsligt din hand i min.

Jag hann knappt reagera förens en blond, lite för full flicka med alldeles för röda läppar skrek ut; nu blir det nattbad allihopa!

Du frågade inte ens om jag ville följa med, utan ryckte upp mig från marken och så sprang vi plötsligt tillsammans med alla andra i en hög ner mot vattnet.

Jag förstår inte att jag inte snubblade där i mörkret och stimmet, förmodligen var det för att du höll i mig.

Senare tänkte jag att det var för att jag redan hade fallit, riktigt jävla hårt mot marken för dig.

Skor kastades hullerombuller i en hög precis vid vattenbrynet och tjejer skrek och killar skrattade nöjt när de skvätte ner alla som kom i deras närhet. Alla var så fulla som man kunde bli utav att dela på åtta flaskor rödvin, sommarnattskänsla och lite vodka och cola.

Du var nog mest rädd för att din hatt skulle trilla ner i havet, eftersom du hoppade runt med ena handen på huvudet och andra i min.

Jag skrattade och skrattade, åt vad vet jag inte riktigt. Kanske åt känslan av ljummet vatten mot mina ben, åt min vita klänning som förmodligen aldrig skulle bli sig lik, åt vattnet som stänkte överallt eller åt ditt vilda hoppande. Kanske skrattade jag åt ingenting alls. Kanske blev jag bara lycklig i din närhet.

Du log brett mot mig och drog mig ut på djupare vatten. Snart var vi en bra bit ifrån resten av folket. Vattnet stod oss upp till midjan. Månskenet gjorde så att jag kunde se konturen av kanske femton människor som hoppade, simmade, skrek och kramades i vattenbrynet framför mig.

När jag vände mig om igen kunde jag se ditt ansikte. Väldigt nära. Innan jag hann reagera kysstes vi ute i havet, utan att egentligen hålla om varandra. Det var bara våra händer och läppar som var sammanlänkade. Du skrattade plötsligt in min mun och sedan drog du med mig in mot stranden igen.

Några höll på att fixa med något uppe vid engångsgrillarna som för längesedan hade slocknat, och plötsligt hördes det musik. Någon hade fått fram en cd-spelare.

Alla som var kvar i vattnet, inklusive vi två, började skrika uppskattandes och rusade förbi skohögen upp på stranden igen.

Plötsligt hade tio kvadratmeter utav den kalla, vita sanden blivit ett dansgolv där folk dansade värre än ett par infödingar på crack.

Du drog skrattandes in mig till mitten utav dansgolvet, tog tag i båda mina händer och svängde mig runt runt runt. Våra kläder torkade i sommarvinden.

Vi blev vilda till Molotov Jives låtar och skrek ut we never spoke of feelings when we were sober! mot varandra.

Jag tror att vi var ute på sanddansgolvet i över en timme och dansade bort natten tills det började bli ljust. Då föll vi ihop i en sandhög och stannade där tills vi hade kysst varandra till sömns.

När jag vaknade låg din hatt bredvid mig och jag hade din kavaj på mig. Dina bara armar låg runt mig och du sov med öppen mun mot mitt öra. Jag kunde inte ha sovit länge.

Jag såg skohögen ligga kvar vid ungefär där där vågorna rullar upp på stranden, jag såg en pojke som hade däckat några meter ifrån oss och i en ring av folk som satt och pratade lite längre bort. Jag undrade stilla om de ens hade sovit något alls.

Jag reste mig upp och dina armar försvann från min mage och dunsade ner i sanden, du verkade inte märka någonting när jag reste mig upp för att stappla bort mot människorna som fortfarande var vakna.

Hur mycket är klockan? kraxade jag fram och alla vände sig om. Deras ögon var trötta och de flesta såg bakfulla ut. Några tjejer låg i sina pojkvänners knän och halvsov, medan andra satt och ritade mönster i sanden.

En tjej med färgat rött hår och en söt gul klänning på sig sa typ sju och jag nickade och struttade tillbaka till engångsgrillarna där jag kvällen innan hade lagt min väska.

Jag hittade till slut den och rotade fram min mobil. Arton missade samtal och femton sms. Jag läste bara det översta.

Det var ifrån min kompis som också hade varit på stranden kvällen innan, men någonstans mellan the Smiths och halvfyra doppet hade vi kommit ifrån varandra. Hon skrev att jag skulle komma till vår husvagn så fort jag läste detta. Jag suckade och gick tillbaka till dig med tungt huvud.

Jag tog upp din hatt och satte den på ditt huvud. Sedan tog jag av mig din kavaj och la den jämte dig.

Du hade smuts i ögonvrån och en hel del sand i håret när jag väckte dig. Du kollade upp på mig och log sömnigt.

Sovit gott? frågade du och jag svarade med att ge dig en stor kyss mitt på munnen. Sedan kollade jag bara på dig.

Jag antar att du förstod mig endast genom att bara se mitt ansikte och min blick. Du satte dig halvt upp och la händerna om min nacke och kysste mig länge och väl sedan la du din panna mot min och viskade hej då i mitt ansikte.

Jag gick iväg med tungt hjärta och tunga steg.

När jag vände mig om hade du satt på dig hatten och borstade av dina byxor. Det var sista gången jag såg dig och du kollade inte ens på mig.

Minns du det? Nej det gör du nog inte, men kär blev jag. Fullkomligt galet kär.
Jag kunde inte släppa dig på många, långa månader. När hösten kom ploppade du upp i mitt huvud lite för ofta, och jag längtade så jävla jävla mycket efter de där mörkgröna ögonen och den där nacken.

Så fort jag såg en hatt dök din röst upp i mitt huvud och jag fullkomligt knarkade sönder There’s a light that never goes out. Till och med i mitt huvud fick du Morriseys röst att blekna.

Jag antar att du försvann och glömdes bort efter ett tag, men fortfarande kan tanken på röd vin, halv fyra dopp, hatt på sniskan och sand i håret få mig att känna något speciellt. Något jag inte kan sätta namnet på. Precis som jag inte kunde sätta namnet på dig.

Jag visste inte ens vad du hette.

Minns du det? Minns du att vi inte ens sa våra namn till varandra? Mitt namn kan aldrig ha dykt upp i dina tankar.

Minns du mig?

Av Ellinor Lindkwist